lördag 29 september 2012

Gråtmild.

För 6 år sedan var mer än 3 minuter på ett löpband en omöjlighet. Min stora passion är och har alltid varit hästar. Jag fick lägga min dröm på hyllan och var tvungen att leta efter något annat att andas, kämpa och leva för. Där och då kändes det helt oövervinneligt.

Livet har så otroligt mycket att erbjuda. Det finns så mycket mer där ute att utforska än jag då någonsin kunnat ana. Tack Tim för att du lärt mig det. Som det stod på en t-shirt idag: något minnesvärt behöver inte vara enkelt och smärtfritt. Jag log. Så rätt. Jag ser det som min plikt att inspirera andra att bryta nya barriärer, tro på sig själva och försöka göra det som man trodde var omöjligt. Om jag lyckas bidra till att en enda person vågar testa det som för den verkar helt orimligt, då är jag nöjd.

Idag har jag lyckats med något, som varken är unikt eller omöjligt. Men för mig känns det som en seger jag aldrig någonsin vågat drömma om.

Tack alla ni som under åren har stöttat, peppat och uppriktigt brytt er. Tack Tim för att du står ut med mina galna ideér. Och inte minst, tack Spinecenter för att ni gav mig ett liv igen!

Slutligen vill jag uppmana er alla att ta vara på och utnyttja vårt skal, kroppen klara nämligen bra mycket mer än vad vi tror. Åh det är en magisk känsla att spräcka nya barriärer.

Lidingöloppet - check. Klassikern halvvägs - check.

1 kommentar:

  1. Min PT frågade mej för för snart 2 år sedan är det nåt du inte gör.....ja svarade jag! Jag joggar eller springer INTE!! Punkt!! Skit tråkigt bedrövligt vedervärdigt!
    Nu nästan 2 år senare pratar jag å min granne/träningskompis om att ta oss igenom Midnatts loppet nästa år,alltså 2013, å utav nån underlig anledning ser jag det inte längre det som en omöjligthet!
    Så jag har en liten ide om vad du känner Wilma!
    VI får se vad 2013 har att ge.....................

    /Peter

    SvaraRadera