Ägd. Blodiga svettiga tårar.

Jag tror, eller kanske inbillar mig att alla som idrottar och försöker sig på en maxprestation utifrån sina egna förutsättningar emellanåt seriöst överväger varför man gör det. Varför har vissa, för det är verkligen inte alla som har behovet av att "äga sig själv" som en kollega så fint kallar det, behovet att utmana sig själv och tänja på sina gränser? Nu menar jag inte extremäventyrare, utan vanliga tomtar som mig själv som nästan börjar lida av en mental tristess om inte saker och ting sätts på sin spetts titt som tätt.

När jag tidigare tävlingsred på en lagom medioker nivå var det det enda jag kunde tänka på. Det blandades med förtjusning, längtan, adrenalin, total lycka till grov ångest och illamående. Men jag älskade varje sekund! Nu söker jag efter samma känsla. Överallt. Maniskt. Jag kan komma på mig själv att tävla mot en helt okänd person i rulltrappan. Om vem som kommer först upp ja.

Så att göra En Svensk Klassiker kändes självklart. Det är bara att bita i det sura äpplet och köra! En utmaning definitivt, men borde ju vara klart genomförbar. Allt går om man bara vill det tillräckligt mycket, något jag levt efter så länge jag kan minnas. Inte för att äga mig själv, utan för att se hur mycket man faktiskt klarar av och för att känna sig riktigt stark (och stolt).

Imorse dock, uppe med tuppen, härjandes i Mördarbacken med Rutger (och kopplet). Just nu är det full fokus på backar, upp som ner och bli så stark det bara går i de momenten. Så på väg ner i full rulle, långa steg framåtlutat enligt experternas tips trasslar koppelhel**** in sig i vänsterfoten och jag dundrar i backen som ett litet barn. Att känna sig ägd har fått en helt ny innebörd för mig. Blod svett och tårar sprutade ut likt Sailor Moon (gråtande tjej i barnprogram).

Så, jag inser att ibland känns det sjukt hopplöst och man frågar sig varför??! Då säger jag som Zlatan. Vinnaren är inte den som bäst när det går bra utan den som reser sig flest gånger från en motgång.